Förlora ett barn
Vet inte riktigt vad ja ska ta mig till...
Startade den här sidan för jag helt enkelt vill ha hjälp utifrån all hjälp jag har ifrån min sambo och våra vänner..
Vi fick världens finaste dotter den 22 mars 2012.. Vi har en son sen 1 år tidigare...
När våran dotter föddes så va vår familj verkligen hel,,
Mamma, Pappa, Dotter, Son..
Vi va en enad familj som hade hela livet framför oss..
Men så hände det som inte får hända..
Jag la min kära ELLA i hennes säng runt 18-19 tiden och bäddade om henne som så många gånger förr..
Gick ut och lekte med min son Casper som så många gånger förr...
Min sambo kom hem och vi gjorde de en vanlig familj gör.. Kollade tv, lekte med grabben och bara va..
Runt 21 skulle min Sambo gå in till Ella för att ge henne lite välling så hon skulle sova gott resten av kvällen..
Då hon upptäcker att Ella ligger på magen får hon en känsla bara hon kan beskriva..
Hon tar bort täcker och känner på Ella då hon ska vända henne..
Hon känner hennes värme och hon blir lugn då tanken inte va den bästa när ens dotter ligger med huvudet ner i kudden...
Men desvärre kom hennes rädsla tillbaka i en smäll när hon vänder Ella mot henne och ser att hon är alldeles blå...
Hon kommer ut och skriker till mig, jag tror det är ett skämt.. Det händer ju inte VÅR familj!
När hon fortsätter skrika så händer nått hos mig som är så svårt att förklara..
Hela kroppen blir kall och en liten bit ur mitt hjärta rycktes ur mig.. Bokstavligen så kände ja verkligen hur nånting tog tag i mitt hjärta och drog loss en bit.. Sen gav mig en smäll i huvudet..
Allt detta här kändes som timmar men tog säkert bara 1 sek..
Jag flyger upp ur soffan och springer igenom hallen som va så otroligt lång den här kvällen..
Kommer in i rummet till min dotter och ser det jag aldrig kommer glömma..
Tar upp henne och går/springer ut till storarummet för att gå plats med henne. Kunde verkligen inte springa.
Då jag börjar göra HLR på henne skriker jag åt min Sambo att ringa 112...
När jag börjar med HLR så ser jag på min dotter och har redan vetskapen om att det här är verkligen ingen ide!
Men hoppet att allt ska bli bra så fortsätter jag och fortsätter och fortsätter och fortsätter....................
Min sambo springer ner och möter ambulansen som kom OTROLIGT fort...
Men som i min värld just då tog timmar att komma..
Ambulansen kommer in i lägenheten och jag släpper allt och för första gången verkligen bryter i hopp som ett barn och bara skriker.. Jag vet ju att min Dotter inte kommer komma tillbaka.. Jag bara vet det!!!!
Styrkan som finns kvar tar mig till ambulansen där min Dotter åker med och vi hamnar på lasarettet.
Min sambo kommer efter med ambulans nr 2.
Vi är inne i rummet där dom gör allt för att vår kära ELLA ska komma tillbaka.
Men med ett Ekg med mer som inte visade nått så kändes det bara förjävligt..
Då vi fick vara med om det som bara händer andra eller händer på film.
Doktor kommer fram till oss och ger oss beskedet att våran dotter är död.
VÅR DOTTER!!!!!!!
............................................................................
Våran dotter föddes 2012,03,22 och lämnade oss 2010,06,07. hon vart 11 veckor gammal..
Anledningen varför ja skriver det här är för att det är en del av mig...
Jag behöver berätta för folk.. Det gör mig bara bra....
Men min STÖRSTA fråga är om DU har varit med om detta.. Har du förlorat nått barn..
Hur har ni gjort.. Vad gör ni.. Jag och min sambo vill ha hjälp ev ER..
Vi har kuratorer och vi har hjälp.. MEN vi vill ha hjälp av folk som har varit med om det här..
Vill ni inte berätta behöver ni inte.. Men vi är otroligt tacksamma om man kan få veta hur ni har gått vidare..
Tack så mycket.. Mvh Tony/Sarah
Våran kära Dotter ELLA SIMONE RÅDBERG
Jag är vän med Sarah på fb, jag beklagar verkligen det som hänt och det är så orättvist att något sånt får hända. Därför jag skriver är för att min mamma förlorade sitt första barn (min storebror) för 30 år sedan, i plötslig spädbarnsdöd. Det såg såklart annorlunda ut då, hon fick ingen direkt hjälp. Men det hon har berättat är att man lär sig att leva med det, hon påminns ofta men gråter sällan längre, räddningen var nog att hon redan var gravid med min andra storebror.. Jag kan tänka mig att det är bra att prata med någon utomstående. Det säger mamma att hon saknat, för alla nära bara gråter och det blir ju inte bättre då! Jag tänker på er varje dag och kan inte förstå hur jobbigt ni har det. Ta hand om varandra. Krama Sarah från mig. / Maja Larsson
Hej, Jag beklagar er oerhörda tragedi <3 Jag har själv inte förlorat något barn, men en lillebror. Jag läste att ni vill ta del av andra som varit med om samma sak. På facebook finns en grupp VSFB vi som förlorat barn, där skrivs det dagligen om sorgen efter ett barn, hur man tar sig vidare osv. kanske kan det vara en hjälp just i nuet, för jag förstår att allt nu bara är kaos och man undrar om livet någonsin kommer att fortsätta... och det gör det men inte på samma sätt. Alla styrkekramar till er ! (Prova ansök till gruppen, går det inte så kan du maila mej så lägger jag till dej/er)
Usch så hon dog alltså pga av syrebrist? :( fyfan!:( beklagar!
